Autoimmun uveit är en allvarlig, inflammatorisk ögonsjukdom som kännetecknas av att kroppens eget immunsystem felaktigt angriper uvea, vilket är det mellersta, kärlrika skiktet i ögat. Uvea består av tre delar: regnbågshinnan (iris), strålkroppen (corpus ciliare) och åderhinnan (choroidea). Vid autoimmun uveit blir immunsystemets T-lymphocyter överaktiva och korsreagerar med proteiner inuti ögat, vilket startar en inflammatorisk process som kan skada de känsliga strukturerna och i värsta fall leda till permanent blindhet om tillståndet inte behandlas i tid.
Sjukdomen delas in i olika former beroende på vilken del av ögat som är drabbad. Anterior uveit (irit) är den vanligaste formen och drabbar den främre delen av ögat (regnbågshinnan). Symptomen vid en akut irit kommer ofta snabbt och inkluderar ett påtagligt rött öga, en intensiv och djupt liggande ögonsmärta, extrem ljuskänslighet (fotofobi) samt dimsyn. Intermediär uveit drabbar glaskroppen och strålkroppen, medan posterior uveit angriper åderhinnan och den intilliggande näthinnan. De bakre formerna är ofta smärtfria men ger mer uttalade synstörningar, såsom rörliga fläckar eller trådar i synfältet (så kallade floaters) och en gradvis, allvarlig synnedsättning.
Autoimmun uveit kan uppträda som en isolerad ögonsjukdom, men är mycket ofta en del av en bakomliggande systemisk autoimmun sjukdom eller reumatisk sjukdom. Det är särskilt starkt kopplat till den genetiska vävnadsantigenen HLA-B27 och sjukdomar som ankyloserande spondylit (Bechterews sjukdom), sarkoidos, inflammatorisk tarmsjukdom (Crohns eller ulcerös kolit) och juvenil idiopatisk artrit (JIA) hos barn. Vid JIA kan uveiten vara helt symptomfri ("tyst uveit"), vilket gör regelbundna ögonkontroller hos barn med reumatism livsviktiga.
Diagnosen ställs av en ögonläkare genom en noggrann undersökning med en så kallad spaltlampa. Läkaren kan då se inflammatoriska celler och proteinläckage som "flyter" i ögats främre kammare eller i glaskroppen. Behandlingen måste anpassas efter uveitens placering och svårighetsgrad och syftar till att dämpa inflammationen och förhindra ärrbildning inuti ögat. Vid främre uveit räcker det ofta med receptbelagda ögondroppar innehållande starkt kortison, i kombination med pupillvidgande droppar som minskar smärtan och förhindrar att regnbågshinnan växer fast i linsen. Vid bakre eller kroniska former krävs ofta systemisk behandling med kortisontabletter, lokala injektioner runt eller i ögat, eller immunosuppressiva och biologiska läkemedel för att rädda synen.