Varifrån kommer ilskan som leder till handling? En av de äldsta och mest inflytelserika teorierna inom psykologin är frustration-aggressionshypotesen, som lanserades av John Dollard och hans kollegor 1939. Teorin är enkel men kraftfull: aggression är alltid en konsekvens av frustration, och frustration leder alltid till någon form av aggression.
Vad är frustration?
Inom psykologin definieras frustration som det tillstånd som uppstår när en individ hindras från att nå ett önskat mål. Det kan handla om allt från att missa bussen till att inte få en efterlängtad befordran. När vägen till målet blockeras, skapas en inre spänning. Denna spänning måste få utlopp, och det sker ofta genom aggressivt beteende, antingen direkt mot källan till frustrationen eller förskjutet mot ett oskyldigt offer (så kallad förskjuten aggression).
Kritik och modern utveckling
Med tiden insåg psykologer att Dollards ursprungliga teori var för kategorisk. Alla som blir frustrerade blir inte aggressiva, och aggression kan uppstå utan uppenbar frustration. Leonard Berkowitz vidareutvecklade teorin till den kognitiva neoassociationistiska modellen.
Berkowitz menade att frustration skapar en negativ affekt (obehag). Det är denna negativa känsla som i sin tur aktiverar tankar och minnen kopplade till antingen kamp (aggression) eller flykt (rädsla). Hur vi agerar beror på vår miljö och våra tidigare erfarenheter. Om det finns "aggressiva signaler" i miljön, som exempelvis ett vapen eller en fientlig stämning, ökar risken för ett aggressivt utbrott.
Implikationer för terapi
Denna teoribildning är mycket viktig inom kognitiv beteendeterapi (KBT). Genom att lära patienter att identifiera det stadium där frustration övergår i negativ affekt, kan terapeuter hjälpa dem att bryta mönstret innan det leder till ett aggressivt beteende. Det handlar om att omvärdera situationen (kognitiv omstrukturering) och hitta alternativa sätt att hantera blockerad måluppfyllelse.