Aggressivt beteende förknippas ofta med unga individer, men inom geriatrisk psykiatri är det ett stort och växande problem. Vid demenssjukdomar, som Alzheimers sjukdom eller vaskulär demens, drabbas många patienter av det som kallas för BPSD (Beteendemässiga och psykiska symptom vid demens), där aggression ingår som en framträdande del.
Den neuroanatomiska nedbrytningen
När en demenssjukdom fortskrider sker en fortsatt atrofi (nedbrytning) av hjärnvävnaden. När denna nedbrytning drabbar pannloberna (prefrontala cortex), förlorar patienten sin förmåga till social inhibition och impulskontroll. Saker som patienten tidigare i livet kunnat hantera med tålamod leder nu till omedelbara utbrott av frustration, som kan yttra sig i att slåss, bita eller skrika.
Aggression som ett olöst behov
Inom modern demensvård betraktas aggression sällan som en ren "sjukdomsnyck", utan snarare som ett sätt att kommunicera ett outtryckt eller olöst behov. En person med avancerad demens har ofta förlorat sitt verbala språk. När de upplever fysisk smärta (t.ex. urinvägsinfektion eller tandrotsinflammation), hunger, eller att de är förvirrade och rädda, kan de inte berätta det.
Aggressionen uppstår ofta i vårdsituationer – som vid duschning eller omklädning – där patienten inte förstår vad som händer och upplever situationen som ett övergrepp. Att slå ifrån sig blir då en naturlig försvarsreaktion.
Personcentrerad vård
Behandlingen av aggression vid demens bör i första hand vara icke-farmakologisk. Genom personcentrerad vård kartlägger man patientens livshistoria, vanor och triggers. Att anpassa miljön, minska stress, använda ett lugnt bemötande och säkerställa adekvat smärtlindring kan reducera det aggressiva beteendet markant utan att man behöver ta till tunga neuroleptika, vilka ofta har allvarliga biverkningar för äldre.