Inom den klassiska psykiatrin förknippas depression främst med nedstämdhet, letargi, hopplöshet och gråt. Men klinisk erfarenhet och modern forskning visar att depression, särskilt hos vissa patientgrupper, kan maskeras av ett helt annat symptom: fientlighet och aggressivt beteende. Detta kallas ibland för "agiterad depression" eller aggression som en dysfunktionell copingmekanism.
Den dolda sårbarheten
När den inre psykologiska smärtan, tomheten och känslan av misslyckande blir för överväldigande, orkar individens försvarssystem inte med att bära den passiva sorgen. Ilska blir då en sekundär känsla som används för att dölja den primära, mer sårbara känslan av maktlöshet. Att vara arg ger en tillfällig, om än destruktiv, känsla av energi och kontroll, till skillnad från depressionens förlamande passivitet.
Genus- och åldersskillnader
Detta mönster är särskilt tydligt hos två grupper: män och tonåringar.
-
Hos män kallas det ofta för manligt depressionssyndrom. Samhällets normer gör det ibland lättare för män att visa ilska än att erkänna svaghet eller gråta. Depressionen visar sig då som irritation, kort stubbin, verbal aggression och risktagande beteende.
-
Hos ungdomar misstolkas depressiv aggression ofta som rent trots eller uppfostringsproblem, vilket kan fördröja adekvat psykiatrisk hjälp.
Terapeutisk utmaning
Att möta en aggressiv deprimerad patient kräver stor klinisk fingertoppskänsla. Om terapeuten bara fokuserar på att dämpa ilskan, missar man grundproblemet. Behandlingen måste rikta in sig på att hjälpa patienten att våga möta den underliggande sorgen och hjälplösheten. När depressionen behandlas framgångsrikt (genom KBT eller antidepressiv medicinering), brukar även det aggressiva beteendet klinga av.