Ett av de mest smärtsamma mönstren inom den kliniska psykologin är det som kallas för det sociala arvet – specifikt den intergenerationella överföringen av aggressivt och våldsamt beteende. Det handlar om det empiriska faktum att barn som växer upp i hem präglade av våld och aggression löper en signifikant högre risk att själva bli aggressiva föräldrar och partners i vuxen ålder.
Mekanismer bakom överföringen
Denna överföring sker inte genom en enskild gen, utan genom ett komplext samspel mellan genetik, epigenetik och social inlärning.
-
Epigenetik: Ny forskning visar att den extrema stress det innebär att växa upp med våld kan förändra hur barnets gener uttrycks. Det kan leda till en permanent förändring av stressaxeln (HPA-axeln), vilket gör barnet mer biologiskt sårbart för stress och ilska resten av livet.
-
Social modellering: Enligt Banduras teorier blir föräldrarna barnets primära modeller. Om ett barn ser att föräldrarna löser konflikter genom att skrika, slåss eller manipulera, kodas detta in i barnets hjärna som den normala och fungerande strategin för mänsklig samvaro.
Att bryta kedjan
Det är viktigt att betona att det sociala arvet inte är ett deterministiskt öde. Många som växer upp under svåra förhållanden väljer aktivt att ta avstånd från våld. Inom psykiatrin arbetar man med att identifiera riskfaktorer i tid och erbjuda stöd till unga familjer.
Genom att ge föräldrar verktyg för att bryta sina egna destruktiva mönster, skyddar man inte bara den nuvarande generationen, utan man klipper också av de osynliga trådar av aggression som annars skulle ha löpt vidare till nästa generation.