Typ 1-diabetes är en autoimmun sjukdom som kännetecknas av att kroppens eget immunsystem specifikt angriper och förstör de insulinproducerande betacellerna i de langerhansska öarna i bukspottkörteln. Insulin är ett livsnödvändigt hormon som fungerar som en nyckel för att släppa in socker (glukos) från blodet i kroppens celler, där det används som energi. När betacellerna förstörs uppstår en absolut brist på insulin. Detta leder till att glukos stannar kvar i blodet, vilket resulterar i skadligt höga blodsockernivåer, samtidigt som cellerna svälter på energi.
Sjukdomen utvecklas oftast under barndomen eller tonåren, men kan i princip debutera i vilken ålder som helst. Symptomen uppträder vanligtvis akut under loppet av några veckor eller dagar när en kritisk mängd betaceller har förstörts. De klassiska tecknen är extrem törst och stora urinmängder, eftersom kroppen försöker göra sig av med det överskott av socker som finns i blodet via urinen. Andra framträdande symptom är snabb och oförklarlig viktnedgång, uttalad trötthet, kraftig aptit och dimsyn.
Om sjukdomen inte diagnostiseras och behandlas i tid kan ett livshotande tillstånd som kallas ketoacidos (hyperglykemiskt koma eller syraförgiftning) utvecklas. Eftersom cellerna inte kan använda glukos som energikälla börjar kroppen istället bryta ner fett i hög hastighet. Detta producerar restprodukter som kallas ketoner, vilka gör blodet surt. Symptom på ketoacidos inkluderar illamående, kräkningar, buksmärtor, en doft av aceton i andedräkten och i värsta fall medvetslöshet.
Diagnosen fastställs enkelt genom att mäta glukosnivån i blodet samt förekomsten av ketoner i urin eller blod. Man mäter ofta även autoantikroppar mot betacellskomponenter för att bekräfta den autoimmuna orsaken. Typ 1-diabetes är en kronisk sjukdom som kräver livslång och kontinuerlig behandling med tillförsel av insulin. Detta sker antingen via dagliga injektioner med insulinpennor eller via en insulinpump. Modern diabetesvård använder ofta kontinuerliga glukosmätare (CGM) för att övervaka blodsockret i realtid, vilket avsevärt underlättar för patienten att hålla nivåerna stabila och förebygga sena komplikationer i kärl och nerver.