Alopecia areata är en vanlig autoimmun sjukdom som drabbar hårsäckarna och resulterar i håravfall. Sjukdomen uppstår när immunsystemets T-celler felaktigt identifierar de snabbt växande cellerna i hårsäckens bas (hårbulben) som främmande hot. Immunsystemet skickar en våg av inflammation till området, vilket tvingar hårsäcken att i förtid gå in i en vilofas (telogen fas). Detta gör att hårstrået lossnar och faller ut. Det är viktigt att notera att hårsäckarna inte förstörs permanent; de försätts bara i ett dvala-liknande tillstånd, vilket innebär att håret kan växa tillbaka.
Det mest typiska symptomet är ett plötsligt uppträdande av en eller flera runda, helt kala fläckar, oftast i hårbotten, men det kan även drabba skäggväxt, ögonbryn eller ögonfransar. Huden i den kala fläcken ser oftast helt normal och frisk ut, utan tecken på fjällning eller sår, även om viss klåda eller irritation kan uppstå precis innan håret faller av. I kanten av fläcken kan man ibland se korta, avbrutna hårstrån som är smalare närmast roten, så kallade "utropsteckenhår".
Sjukdomsförloppet är extremt oförutsägbart. Hos många individer växer håret tillbaka av sig självt inom ett år, ibland initialt som helt vitt eller ljust fjun innan det återfår sin normala färg. Hos andra kan nya fläckar dyka upp samtidigt som gamla läker. I sällsynta och mer allvarliga fall kan sjukdomen progrediera till alopecia totalis, vilket innebär att allt hår på huvudet förloras, eller alopecia universalis, där all kroppsbehåring försvinner helt. Även naglarna kan påverkas och uppvisa små gropar eller längsgående räfflor.
Eftersom alopecia areata har ett så typiskt utseende ställs diagnosen nästan alltid genom en enkel klinisk undersökning av en läkare eller hudspecialist. Även om sjukdomen är fysiskt ofarlig har den ofta en enorm psykosocial påverkan och kan orsaka svår ångest och depression på grund av förändringen i utseendet. Det finns ingen botande behandling, men vid lindrigare former kan man använda starka kortisonkrämer eller lokala injektioner av kortison i de kala fläckarna för att dämpa inflammationen. Vid mer utbredda fall studeras och används numera även moderna JAK-hämmare med god framgång.