IgA-nefrit, även känd som Bergers sjukdom, är den vanligaste formen av primär glomerulonefrit (njurinflammation) i världen. Sjukdomen är en autoimmun njursjukdom som kännetecknas av att immunoglobulin A (IgA), en typ av antikropp som normalt skyddar kroppens slemhinnor mot infektioner, ansamlas i njurarnas filterenheter, de så kallade glomeruli. Vid IgA-nefrit är dessa IgA-antikroppar strukturellt förändrade, vilket gör att de klumpar ihop sig och fastnar i njurvävnaden. Detta triggar en lokal inflammatorisk reaktion som gradvis skadar filtren.
Ett av de mest klassiska symptomen på IgA-nefrit är makroskopisk hematuri, vilket innebär synligt blod i urinen. Detta uppträder mycket typiskt i nära anslutning till en infektion i de övre luftvägarna, som en vanlig förkylning eller halsfluss, eller vid en mag-tarminfektion. Urinen kan då bli mörkt tefärgad eller cola-färgard under några dagar. Hos många patienter är blödningen dock mikroskopisk (mikrohematuri), vilket betyder att den inte syns med blotta ögat utan bara kan upptäckas via ett urinprov (urinsticka) vid en rutinkontroll.
Eftersom inflammationen skadar njurarnas förmåga att filtrera blodet ordentligt börjar protein att läcka ut i urinen (proteinuri). Detta kan göra att urinen ser skummande ut. Om proteinläckaget är stort kan det leda till vätskeansamlingar i kroppen, så kallade ödem, vilket ofta visar sig som svullnad runt ögonen eller i underbenen. Många patienter utvecklar också högt blodtryck (hypertoni), vilket i sig är en riskfaktor för ytterligare njurskada. Sjukdomsförloppet är ofta mycket långsamt och sträcker sig över decennier.
Misstanke om IgA-nefrit väcks vid fynd av blod och protein i urinen i kombination med högt blodtryck. För att fastställa en säker diagnos krävs dock en njurbiopsi, där ett litet vävnadsprov tas från njuren och undersöks i mikroskop. Behandlingen syftar främst till att skydda njurfunktionen och bromsa sjukdomsutvecklingen. Det viktigaste steget är en strikt blodtrycksbehandling, ofta med specifika läkemedel (ACE-hämmare eller ARB) som också minskar proteinläckaget. Vid hög risk för njursvikt används immunosuppressiva läkemedel, såsom kortison, för att dämpa den underliggande autoimmuna inflammationen.