Autoimmun hepatit (AIH) är en kronisk, inflammatorisk leversjukdom som uppstår när kroppens eget immunsystem felaktigt angriper levercellerna (hepatocyterna). Immunsystemets T-lymfocyter infiltrerar levervävnaden och startar en destruktiv inflammation som, om den lämnas obehandlad, gradvis förstör levercellerna och ersätter dem med ärrvävnad (fibros). Över tid kan denna process leda till skrumplever (levercirros), leversvikt och en ökad risk för levercancer. Sjukdomen kan drabba personer i alla åldrar, men är betydligt vanligare hos kvinnor än hos män.
Symptomen vid autoimmun hepatit är ofta mycket varierande och ospecifika, vilket kan göra sjukdomen svår att upptäcka i ett tidigt skede. Många patienter upplever en kronisk och uttalad trötthet, allmänt illamående, dov smärta eller obehagskänsla under höger revbensbåge (där levern sitter), ledvärk och hudutslag. När leverskadan blir mer framträdande kan klassiska tecken på leversjukdom utvecklas, såsom gulsot (ikterus, där hud och ögonvitor blir gula), mörk urin, ljus avföring samt vätskeansamling i buken (ascites). Hos en del patienter debuterar sjukdomen akut och liknar då en vanlig virushepatit.
Det är inte helt klarlagt vad som utlöser den autoimmuna reaktionen, men man tror att en kombination av genetisk sårbarhet och miljöfaktorer, såsom vissa virusinfektioner eller läkemedel, spelar in. Diagnosen baseras på en sammanvägning av kliniska fynd, förhöjda levervärden i blodet (särskilt transaminaserna AST och ALT som tyder på levercellsskada) samt förekomsten av specifika autoantikroppar, såsom antinukleära antikroppar (ANA) eller glattmuskelantikroppar (SMA). En leverbiopsi (vävnadsprov) är nästan alltid nödvändig för att bekräfta diagnosen och bedöma inflammationens svårighetsgrad och graden av fibros.
Autoimmun hepatit är en allvarlig sjukdom, men prognosen är god om den upptäcks och behandlas i tid. Behandlingen syftar till att dämpa immunsystemets aktivitet för att stoppa inflammationen och förhindra vidare ärrbildning i levern. Standardbehandlingen består av immunosuppressiv medicinering, vanligtvis initialt med höga doser kortison (prednisolon) som sedan trappas ned och kombineras med ett annat immunosuppressivt läkemedel, oftast azatioprin, för långtidsbehandling. Majoriteten av patienterna kräver livslång underhållsbehandling.