Graves sjukdom, i vissa länder kallad Basedows sjukdom, är en autoimmun sjukdom som utgör den absolut vanligaste orsaken till hypertyreos (överfunktion i sköldkörteln). Vid Graves sjukdom bildar immunsystemet felaktigt en specifik typ av autoantikroppar som kallas TRAK (tyreoideastimulerande receptorantikroppar). Dessa antikroppar efterliknar funktionen hos hypofysens stimulerande hormon (TSH) och binder till sköldkörtelns receptorer. Detta lurar sköldkörteln att kontinuerligt och okontrollerat producera och frisätta alldeles för stora mängder sköldkörtelhormoner (T3 och T4) i blodet.
När kroppen översvämmas av sköldkörtelhormoner skruvas ämnesomsättningen upp till en onormalt hög nivå. Patienten drabbas av en rad symptom som kan liknas vid att kroppen går på högvarv dygnet runt. Vanliga tecken inkluderar hjärtklappning (takykardi), darrningar (tremor) i händerna, uttalad svettning, värmekänsla, viktnedgång trots ökad aptit samt frekventa tarmtömningar. Psykiska symptom som extrem nervositet, inre oro, humörsvängningar, sömnlöshet och en djup trötthet är också mycket framträdande. Hos många patienter förstoras även sköldkörteln, vilket kallas struma.
Ett unikt och allvarligt inslag vid Graves sjukdom är Graves oftalmopati (endokrin oftalmopati), vilket drabbar cirka en tredjedel av patienterna. Detta är en relaterad autoimmun process där antikropparna även attackerar vävnaden och musklerna bakom ögonen. Detta leder till inflammation, svullnad och fettansamling i ögonhålan, vilket gör att ögonen pressas framåt och ser onormalt utstående ut (exoftalmus). Symptomen inkluderar gruskänsla, ljuskänslighet, dubbelseende och i värsta fall hotad synförmåga på grund av tryck på synnerven.
Diagnosen ställs genom att mäta hormonnivåerna i blodet, där TSH är extremt lågt (eftersom hypofysen försöker bromsa) medan fritt T4 och T3 är förhöjda. Förekomsten av TRAK-antikroppar bekräftar diagnosen. Behandlingen syftar till att sänka hormonproduktionen och kan ske på tre sätt: med tyreostatika (blockerande mediciner), radioaktivt jod som förstör delar av sköldkörtelvävnaden, eller genom kirurgi där hela eller delar av sköldkörteln opereras bort. Efter de två sistnämnda behandlingarna utvecklar patienten vanligtvis hypotyreos och måste ta livslång hormonersättning.