Crohns sjukdom är en kronisk, inflammatorisk tarmsjukdom (IBD) som beror på en dysreglering i immunsystemet. Vid Crohns sjukdom attackerar immunsystemet felaktigt de nyttiga bakterierna och strukturerna i mag-tarmkanalens slemhinna. Till skillnad från ulcerös kolit, som enbart drabbar tjocktarmen, kan Crohns sjukdom orsaka inflammation var som helst längs hela mag-tarmkanalen, från munhålan till ändtarmen, även om den vanligast är lokaliserad till den sista delen av tunntarmen (ileum) och början av tjocktarmen. Inflammationen är också "fläckvis", vilket innebär att friska områden kan varvas med inflammerade partier.
Ett utmärkande drag för Crohns sjukdom är att inflammationen är transmural, vilket betyder att den engagerar alla skikt i tarmväggen, inte bara det yttersta slemhinneskiktet. Detta ökar risken för allvarliga komplikationer. Långvarig inflammation kan leda till ärrbildning och förträngningar (strikturer) i tarmen, vilket kan orsaka tarmvred. Det kan också bildas djupa sår som penetrerar tarmväggen och skapar onormala gångar, så kallade fistlar, till andra organ eller huden, samt infekterade varsamlingar (abscesser).
Symptomen på Crohns sjukdom varierar men domineras ofta av återkommande, ofta krampartade buksmärtor (särskilt i nedre högra delen av magen) och kronisk diarré, som ibland kan vara blodig. På grund av tarmskadans påverkan på näringsupptaget och den allmänna inflammationen är viktnedgång, feber och en uttalad trötthet mycket vanliga symptom. Sjukdomen kan även ge upphov till symptom utanför mag-tarmkanalen, såsom ledvärk, hudförändringar (till exempel knölros) och ögoninflammationer. Förloppet går i skov med perioder av svåra symptom som avlöser perioder av symptomfrihet.
Diagnosen ställs genom en kombination av blod- och avföringsprover (där fekala nivåer av kalprotektin visar på tarminflammation) samt endoskopiska undersökningar som koloskopi, där man kan se slemhinnan och ta vävnadsprover. Det finns inget botemedel, så behandlingen syftar till att dämpa inflammationen, läka slemhinnan och förhindra skov. Detta uppnås genom antiinflammatoriska läkemedel, kortison under akuta skov, immunosuppressiva mediciner samt moderna biologiska läkemedel. Vid svåra fall med komplikationer som strikturer eller fistlar krävs ofta kirurgiska ingrepp för att ta bort de mest skadade tarmsegmenten.