Autoimmun polyendokrint syndrom typ 1 (APS-1), även känt under akronymen APECED, är en sällsynt, ärftlig och mycket komplex autoimmun sjukdom. Till skillnad från de flesta andra autoimmuna sjukdomar, som är polygenetiska, orsakas APS-1 av en mutation i en enda gen: AIRE-genen (Autoimmune Regulator) på kromosom 21. AIRE-genen har en helt fundamental roll i immunsystemets utbildning; den styr uttrycket av kroppsegna proteiner i brässen (tymus) så att unga T-celler kan lära sig att känna igen och skona kroppens egen vävnad. När AIRE-genen är muterad fallerar denna urvalsprocess, vilket gör att en mängd autoreaktiva T-celler slipper ut i kroppen och startar omfattande attacker mot flera olika organ, främst hormonskapande (endokrina) körtlar.
APS-1 kännetecknas av en klassisk klinisk triad, och diagnosen ställs vanligtvis när en patient uppfyller minst två av dessa tre kriterier: kronisk mukokutan candidainfektion (svampinfektion), hypoparatyreoidism (underfunktion i bisköldkörtlarna) och Addisons sjukdom (binjurebarksinsufficiens). Sjukdomen debuterar nästan alltid under barndomen eller tidig tonår, och symptomen utvecklas successivt över tid i takt med att fler och fler organ drabbas av den autoimmuna förstörelsen.
Det första tecknet är oftast den kroniska svampinfektionen, som drabbar slemhinnorna i munnen, naglarna och huden och är mycket svårbehandlad. Hypoparatyreoidism utvecklas vanligtvis härnäst och leder till en allvarlig brist på parathormon (PTH), vilket orsakar kritiskt låga kalciumlevels i blodet (hypokalcemi). Detta ger symptom som smärtsamma muskelkramper, stickningar runt munnen och i fingrarna samt i värsta fall epileptiska anfall. Addisons sjukdom tillkommer ofta senare och orsakar livshotande brist på kortisol och aldosteron med symptom som extrem trötthet, lågt blodtryck och Addisonkriser.
Utöver den klassiska triaden kan APS-1 drabba en lång rad andra organ. Patienter kan utveckla typ 1-diabetes, hypogonadism (sviktande könskörtelfunktion), perniciös anemi, vitiligo, alopecia samt autoimmun hepatit. Även tandemaljen kan skadas, och många patienter förlorar mjältens funktion (aspleni), vilket ökar risken för svåra bakterieinfektioner. Diagnosen bekräftas genom genetisk testning för mutationer i AIRE-genen samt påvisande av specifika autoantikroppar (till exempel mot interferon-omega). Det finns inget botemedel, utan behandlingen är komplex och livslång. Den går ut på att ersätta alla de hormoner som kroppen inte längre kan tillverka själv (till exempel kalcium, D-vitamin och kortisol), ge kontinuerlig svampbehandling samt noggrant övervaka patienten för att upptäcka och behandla nya organengagemang i tid.