Stiff-person syndrome (SPS), tidigare kallat stiff-man syndrome, är en extremt sällsynt och handikappande neurologisk autoimmun sjukdom som kännetecknas av fortskridande muskelsvikt, progressiv stelhet och svåra, smärtsamma muskelkramper. Sjukdomen orsakas av en immunattack mot det centrala nervsystemet, där immunsystemet i de allra flesta fall (runt 60–80 procent) bildar autoantikroppar mot enzymet glutaminsyradekarboxylas (GAD). GAD behövs för att tillverka GABA, kroppens viktigaste hämmande signalsubstans som fungerar som en broms på nervsystemets aktivitet.
När produktionen av GABA minskar förlorar nervsystemet sin förmåga att dämpa de elektriska signalerna till musklerna. Detta leder till att motornerverna ständigt fyrar av impulser, vilket försätter musklerna i ett tillstånd av konstant och smärtsam sammandragning. Stelheten börjar vanligtvis smygande i bålmuskulaturen (rygg och mage) och sprider sig gradvis till musklerna i benen och armarna. Patienterna utvecklar ofta en uttalad svank i ländryggen (hyperlordos) på grund av de ständigt spända ryggmusklerna, vilket förändrar gångmönstret och gör det stelt och osäkert.
Ett av de mest unika och plågsamma inslagen vid SPS är de akuta muskelkramperna. Dessa kramper kan utlösas helt oväntat av minimala stimuli, såsom ett plötsligt ljud, en lätt fysisk beröring, kallt väder eller känslomässig stress. Kramperna är extremt kraftfulla, kan pågå i flera minuter och är så våldsamma att de i sällsynta fall kan leda till att benbrott uppstår eller att leder går ur led. Detta skapar en enorm rädsla och ångest hos patienterna, vilket i sin tur förvärrar symptomen och kan leda till agorafobi (torgskräck) då de isolerar sig i hemmet.
Diagnosen SPS är svår och fördröjs ofta i flera år, då tillståndet lätt misstolkas som psykosomatiska besvär, MS eller Parkinsons sjukdom. Den fastställs genom att påvisa extremt höga halter av anti-GAD-antikroppar i blod och ryggmärgsvätska, i kombination med elektromyografi (EMG) som visar kontinuerlig motorisk aktivitet i vila. Det finns inget botemedel, så behandlingen är inriktad på symptomlindring och immunosuppression. Man använder höga doser av GABA-förstärkande läkemedel (som diazepam) för att minska stelheten, samt intravenöst immunoglobulin (IVIg) eller rituximab för att dämpa den autoimmuna attacken.